er det mulig å gi alt?

Er det mulig å gi alt? Det var spørsmålet som meldte seg da jeg leste søndagens evangelium – Markus 10,17-30 – om den rike unge mann.

”Selg alt du eier og del pengene ut til de fattige, så får du en skatt i himmelen. Og kom så og følg meg” – Jesu ord til den rike unge mannen ga gjenklang hos en annen ung mann, Antonius, munkevesenets far (ca 250). Da han hørte dette evangeliet bli lest, tok han Jesus på ordet og vandret ut i ødemarken til et liv i bot etterfølgelse, og ble opphav til Kirkens klostervesen. Ulikt den unge mannen i evangelieberetningen for øvrig – han gikk bedrøvet bort, står det, for han var meget rik.

Han har gjort alt riktig, overholdt budene. Han var rettferdig. Men han kunne ikke gi slipp på sin rikdom. Men er det mulig? Stiller ikke Jesus krav her som ingen kan innfri?

Da jeg gikk i kloster for 30 år siden, tok jeg med meg det jeg mente var det absolutte minimum av klær og bøker. Etter et halvt år kunne jeg gi bort halvparten, og jeg savnet det ikke. Det å kvitte seg med jordisk gods er egentlig befriende, tenkte jeg da. Siden skulle jeg erfare at det å gi, ikke først og fremst er et spørsmål om å kvitte seg med unødvendigheter eller gi av sin overflod, ikke bare gi av seg selv en gang, men å gi seg selv, gi avkall og tilgi.

Gunnel Vallquist deler noen erfaringer om dette i den nydelige lille boken ”Steg på vägen”, Bonniers 1983. Jeg lar hennes ord bli kilde til meditasjon denne helgen:

”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.” Hellre på ordknappt latin: Christo confixus sum cruci, vivo… iam non ego. Betyder det att egoet är likviderat i och med denna korsfästelse, i och med detta Kristusliv? Snarare är det egot som är korsfäst, så att det verkligen hänger där och plågas. Samtidigt, på väsensnivån, lever Kristus i mig så att min rätta identitet som Guds avbild blir verklig för mig. I den blir jag då så rotad fast att det som händer med mitt stackars ego inte kan rubba mina grundvalar.

”Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skal finna det.” Orden har sin tillämpning på löftet om evigt liv. Bara det vi har dött ifrån, offrat, släppt taget om, kan leva; bara i den mån vi har dött, kan vi leva. ”Kampen för tillvaron”, som betyder jagets främjande på andras bekostnad, är i själva verket dödsdomen över oss själva. I den innsikten: tacksamt ta vara på varje tilfälle att ”dö bort” från egot i vardagslivet. Döden blir till slut identisk med friheten, den fattiges frihet, som inte längre har något att mista.

(innlegg opdacia 11/10-15)

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s