Min enda bön är min riktning

Ordene tilhører Anna Greta Wide – en lyriker jeg ofte vender tilbake til. Hun døde i 1965, bare 45 år gammel, men rakk å sette spor etter seg i svensk poesi. Det er de store livsspørsmål hun skriver om, og diktene hennes avspeiler hennes egen utvikling frem til en kristen to. Hennes kamp besto i å «si ja til sin egen sannhet», som en biograf uttrykker det. Her er to av hennes dikt:

Fra Broar, 1956:

Det finns många sanningar som jag kanske kan lära mig uttale.

Det fins en enda sanning som jag bara kan leva,

om jag någonsin når så långt. Den är lika enkel

som lugnt vatten över ren botten,

och den gör andra sanningar fadda som uppblåst sjunkande skum,

Sanningarna följer mig som medgörliga färdkamrater,

min egen sanning hinner jag aldrig upp,

min egen sanning är alltid vid nästa vägkrök –

där vänder den sig om, ser mig i ögonen och förbjuder mig att förtvivla.

Fra Kyrie, 1960:

Orden odugliga, alltför tydliga, vägda på vågar, smekta og tummade.

Blicken oduglig, skev av klenmod.

Gesten oduglig, stel av blyghet, artfrämmande.

Min enda bön är min riktning.

Att vara stilla i mörkret,

att tiga stilla i mörket,

vänd mot dig.